Indien - Donda Pudi och St. Mary's English Medium School
Andra natten i Mumbai var betydligt mycket bättre än den första och klockan 08.00 stod vi redo utanför hotellet för att bli upphämtade av bussen som skulle ta oss till flygplatsen. Här följer ett utdrag ur min dagbok från bussfärden genom Mumbai.
"Häftigt att se staden vakna till liv och jag ser på slummen med lite andra ögon när vi åker förbi den idag. Längs med vattnet går folk sina morgonpromenader och gör yoga. Är väldigt nervös inför vad som väntar och jag vet om att det jag kommer få uppleva de närmaste dagarna kommer vara något helt nytt. Är nerövs inför maten vi kommer få, hur vi ska sova men jag är även nerövs över hur jag ska klara av att gå på toaletten där ute, mitt ute på den indiska landsbygden. Är hungirg och kommer antagligen fortsätta vara det dessa veckorna."
Men vad jag inte visste när jag satt där på bussen som susade förbi slum och skyskrapor var att de kommande dagarna skulle bli dem bästa dagarna under hela resan. Och att jag i en liten indisk by skulle få vänner för livet.
Flygresan från Mumbai till Vishakapatnam tog 3 timmar med en mellanlandning i Raipur. Att flyga inrikes gick mycket bättre än väntat och när vi gick av planet slog värmen emot oss och himmlen var klarblå. På bilden kan ni se att flygplatsen i Vishakapatnam saknar tak. Ca två veckor innan vi reste till Indien drabbades Vishakapatnam av en mycket stor cyklon, så när vi kom ner låg alla plåtdelar från taket bredvid flygplatsen.
All vår packning kom fram ordentligt och vi njöt utav att känna varma solstrålar mot våra kroppar. Här är Moa och Felicia.
Apparo, som är en vän till min lärare Kalle, hämtade upp oss på flygplatsen med två bilar och körde sedan oss hem till hans by. Bilfärden tog ca 2 timmar och var ganska läskig. Omkörningar och ett konstant tutande, hundar och kor längs med vägen och en gång körde vi över i motsatt körfält eftersom det gick snabbare att ta sig fram där. Men bilfärden gick som tur var bra.
I Apparos by, Donda Pudi, blev vi väl mottagna med sång och dans.
Och alla i hela byn var där för att få en skymt av oss.
Alla hade gjort sig så fina för vår skull <3
Alla härliga barn samlades runt oss och ville veta våra namn och ville såklart att vi skulle ta bilder på dem.
Apparo hälsade oss välkomna och läste upp våra namn, så att vi en och en kunde ta emot alla applåder och gå in och sätta oss i skuggan och få varsin prick i pannan och blomkrans. Här sitter Monica, Alva och Thyra.
Jag och Sanna.
När vi fått lite läsk, kex och frukt samt sjungit ett par sånger för dem lede dem in oss på det som brukar vara Apparos familjs bakgård. Där hade de hängt upp tyg, som bildade något som liknade ett tält, sedan hade de placerat ett bord i mitten där vi åt alla våra måltider. Här är också planschen med bilder på oss.
Moa och Felicia.
Kaj, Narinder och Kalle. Narinder bor i Mumbai och är en god vän till mina lärare. Narinder följde med oss på hela resan och såg till att vi hade det bra, var det något problem som uppstod så fixade han det direkt.
Såhär såg vissa hus ut i byn.
Vi fick sova i ett stort vitt hus som låg i byn. I detta rummet sov vi tio stycken tjejer på åtta madrasser. Strömmen kom och gick som den ville så det var ficklampa som gällde efter klockan sex på kvällen. På nätterna blev det väldigt varmt inne i huset och vi hade endast en golvfläkt och en takfläkt (som lät som något som påminer om en helikopter) till hjälp för att försöka få luft när vi skulle sova. Här följer ett utdrag från min dagbok under första natten i byn.
"Det var så sjukt varmt och jag svettades som aldrig förr. När jag legat ner en stund och badat i min egen svett så ramlade mitt myggnät ner och jag fick sätta om det med ny silvertejp. Fläkten lät som om en hel helikopter höll på att landa i rummet och jag var så jäkla varm så jag kunde inte sova på flera timmar. Upptäckte även att man kan svettas från öronen. Somnade kanske till en liten stund men vaknade snabbt av att jag var varm och fast i mitt myggnät. Tog av det efter typ halva natten och sov utan."
Jobbig första natt men andra blev betydligt mycket bättre.
Såhär såg vår ena toalett ut som fanns därute i ett litet skjul. När alla hade gått på toa märkte vi ganska snabbt att det blev stopp i toaletten, så följande dagar fick vi slänga pappret i den gula plastpåsen.
Ny dag och nya äventyr. På dagens schema stod det "besök på Apparos skola". Så efter att ha fått frukost nere i Apparos hus åkte vi i små vita bilar till Apparos skola. Här är Moa, Monica och Alva.
Jag, Felicia, Ellen och Narinder.
En del människor stannade upp i sina morgonrutiner för att vinka av oss.
Här åker vi genom byn för att komma ut till den lite större vägen.
Apparos vackra fru utanför deras hus.
Några kvinnor ville hälsa på oss.
Påväg mot skolan.
När vi kom fram blev vi mottagna av alla dessa söta barnen.
På den här skolan jobbar Apparo som engelskalärare.
Kalle, Michaela, Moa och jag med prickar (streck) i pannan.
De äldsta flickorna sjöng några sånger för oss tillsammans med sin lärare medan vi åt kexen, frukten och läsken som vi fått.
De äldsta flickorna på skolan är runt fjorton år gamla.
Här är dem minsta barnen på skolan. De är runt fem, sex år gamla.
Vi fick sedan gå runt och titta in i alla klassrum och hälsa på alla barnen. Fick även skriva massvis av autografer och det kändes så himla konstigt.
När vi varit på skolan i någon timme åkte vi tillbaka till Donda Pudi för att äta lunch.
Till lunch blev det chapati och tomatröra. Chapati är ett bröd som är gjort på mjöl, vatten och salt. I fyra dagar vid varje frukost, lunch och kvällsmat fick vi två chapati var. Efter ett tag blev det lite jobbigt att få i sig bröden på frukosten.
När vi ätit lunch åkte vi till en by som ligger en bit bort. Där köpte jag, Moa, Alva, Thyra, Sanna och Michaela block, pennor och godis till barnen på skolan. Pengarna vi använde oss av har vi samlat in på olika sätt hemma i Sverige.
Barnen blev såklart jätteglada för sina nya saker och det var så kul att se att de blev så glada. Det kändes verkligen jättebra att kunna göra något för dem men det var jobbigt att skiljas från dem efter det.
På eftermiddagen och kvällen tog vi det lugnt på vår bakgård och förberede lite intervjuer som vi skulle göra under resan. Felicia, Alice och Michaela hjälpte till att laga mat den kvällen och till kvällsmat fick vi därför omelett och frukt. När vi gick ner till Apparos hus för att äta kvällsmat såg vi att dem satt uppe på taket och vi klättrade därför upp för att umgås med dem. Apparo höll då ett litet tal till oss om hur kul han tyckte det var att vi var där och han sa att han hoppades att deras mat och våra sovplatser var bra trots att dem inte har så mycket pengar. Han sa även att om vi någon gång återvänder till Indien så är vi mer än välkomna hem till honom och hans familj.
"Varje dag säger man är den bästa dagen hittils men nästa dag är precis lika bra."
Kommentarer
Trackback
