Indien - Donda Pudi och St. Mary's English Medium School
Andra natten i Mumbai var betydligt mycket bättre än den första och klockan 08.00 stod vi redo utanför hotellet för att bli upphämtade av bussen som skulle ta oss till flygplatsen. Här följer ett utdrag ur min dagbok från bussfärden genom Mumbai.
"Häftigt att se staden vakna till liv och jag ser på slummen med lite andra ögon när vi åker förbi den idag. Längs med vattnet går folk sina morgonpromenader och gör yoga. Är väldigt nervös inför vad som väntar och jag vet om att det jag kommer få uppleva de närmaste dagarna kommer vara något helt nytt. Är nerövs inför maten vi kommer få, hur vi ska sova men jag är även nerövs över hur jag ska klara av att gå på toaletten där ute, mitt ute på den indiska landsbygden. Är hungirg och kommer antagligen fortsätta vara det dessa veckorna."
Men vad jag inte visste när jag satt där på bussen som susade förbi slum och skyskrapor var att de kommande dagarna skulle bli dem bästa dagarna under hela resan. Och att jag i en liten indisk by skulle få vänner för livet.
Flygresan från Mumbai till Vishakapatnam tog 3 timmar med en mellanlandning i Raipur. Att flyga inrikes gick mycket bättre än väntat och när vi gick av planet slog värmen emot oss och himmlen var klarblå. På bilden kan ni se att flygplatsen i Vishakapatnam saknar tak. Ca två veckor innan vi reste till Indien drabbades Vishakapatnam av en mycket stor cyklon, så när vi kom ner låg alla plåtdelar från taket bredvid flygplatsen.
All vår packning kom fram ordentligt och vi njöt utav att känna varma solstrålar mot våra kroppar. Här är Moa och Felicia.
Apparo, som är en vän till min lärare Kalle, hämtade upp oss på flygplatsen med två bilar och körde sedan oss hem till hans by. Bilfärden tog ca 2 timmar och var ganska läskig. Omkörningar och ett konstant tutande, hundar och kor längs med vägen och en gång körde vi över i motsatt körfält eftersom det gick snabbare att ta sig fram där. Men bilfärden gick som tur var bra.
I Apparos by, Donda Pudi, blev vi väl mottagna med sång och dans.
Och alla i hela byn var där för att få en skymt av oss.
Alla hade gjort sig så fina för vår skull <3
Alla härliga barn samlades runt oss och ville veta våra namn och ville såklart att vi skulle ta bilder på dem.
Apparo hälsade oss välkomna och läste upp våra namn, så att vi en och en kunde ta emot alla applåder och gå in och sätta oss i skuggan och få varsin prick i pannan och blomkrans. Här sitter Monica, Alva och Thyra.
Jag och Sanna.
När vi fått lite läsk, kex och frukt samt sjungit ett par sånger för dem lede dem in oss på det som brukar vara Apparos familjs bakgård. Där hade de hängt upp tyg, som bildade något som liknade ett tält, sedan hade de placerat ett bord i mitten där vi åt alla våra måltider. Här är också planschen med bilder på oss.
Moa och Felicia.
Kaj, Narinder och Kalle. Narinder bor i Mumbai och är en god vän till mina lärare. Narinder följde med oss på hela resan och såg till att vi hade det bra, var det något problem som uppstod så fixade han det direkt.
Såhär såg vissa hus ut i byn.
Vi fick sova i ett stort vitt hus som låg i byn. I detta rummet sov vi tio stycken tjejer på åtta madrasser. Strömmen kom och gick som den ville så det var ficklampa som gällde efter klockan sex på kvällen. På nätterna blev det väldigt varmt inne i huset och vi hade endast en golvfläkt och en takfläkt (som lät som något som påminer om en helikopter) till hjälp för att försöka få luft när vi skulle sova. Här följer ett utdrag från min dagbok under första natten i byn.
"Det var så sjukt varmt och jag svettades som aldrig förr. När jag legat ner en stund och badat i min egen svett så ramlade mitt myggnät ner och jag fick sätta om det med ny silvertejp. Fläkten lät som om en hel helikopter höll på att landa i rummet och jag var så jäkla varm så jag kunde inte sova på flera timmar. Upptäckte även att man kan svettas från öronen. Somnade kanske till en liten stund men vaknade snabbt av att jag var varm och fast i mitt myggnät. Tog av det efter typ halva natten och sov utan."
Jobbig första natt men andra blev betydligt mycket bättre.
Såhär såg vår ena toalett ut som fanns därute i ett litet skjul. När alla hade gått på toa märkte vi ganska snabbt att det blev stopp i toaletten, så följande dagar fick vi slänga pappret i den gula plastpåsen.
Ny dag och nya äventyr. På dagens schema stod det "besök på Apparos skola". Så efter att ha fått frukost nere i Apparos hus åkte vi i små vita bilar till Apparos skola. Här är Moa, Monica och Alva.
Jag, Felicia, Ellen och Narinder.
En del människor stannade upp i sina morgonrutiner för att vinka av oss.
Här åker vi genom byn för att komma ut till den lite större vägen.
Apparos vackra fru utanför deras hus.
Några kvinnor ville hälsa på oss.
Påväg mot skolan.
När vi kom fram blev vi mottagna av alla dessa söta barnen.
På den här skolan jobbar Apparo som engelskalärare.
Kalle, Michaela, Moa och jag med prickar (streck) i pannan.
De äldsta flickorna sjöng några sånger för oss tillsammans med sin lärare medan vi åt kexen, frukten och läsken som vi fått.
De äldsta flickorna på skolan är runt fjorton år gamla.
Här är dem minsta barnen på skolan. De är runt fem, sex år gamla.
Vi fick sedan gå runt och titta in i alla klassrum och hälsa på alla barnen. Fick även skriva massvis av autografer och det kändes så himla konstigt.
När vi varit på skolan i någon timme åkte vi tillbaka till Donda Pudi för att äta lunch.
Till lunch blev det chapati och tomatröra. Chapati är ett bröd som är gjort på mjöl, vatten och salt. I fyra dagar vid varje frukost, lunch och kvällsmat fick vi två chapati var. Efter ett tag blev det lite jobbigt att få i sig bröden på frukosten.
När vi ätit lunch åkte vi till en by som ligger en bit bort. Där köpte jag, Moa, Alva, Thyra, Sanna och Michaela block, pennor och godis till barnen på skolan. Pengarna vi använde oss av har vi samlat in på olika sätt hemma i Sverige.
Barnen blev såklart jätteglada för sina nya saker och det var så kul att se att de blev så glada. Det kändes verkligen jättebra att kunna göra något för dem men det var jobbigt att skiljas från dem efter det.
På eftermiddagen och kvällen tog vi det lugnt på vår bakgård och förberede lite intervjuer som vi skulle göra under resan. Felicia, Alice och Michaela hjälpte till att laga mat den kvällen och till kvällsmat fick vi därför omelett och frukt. När vi gick ner till Apparos hus för att äta kvällsmat såg vi att dem satt uppe på taket och vi klättrade därför upp för att umgås med dem. Apparo höll då ett litet tal till oss om hur kul han tyckte det var att vi var där och han sa att han hoppades att deras mat och våra sovplatser var bra trots att dem inte har så mycket pengar. Han sa även att om vi någon gång återvänder till Indien så är vi mer än välkomna hem till honom och hans familj.
"Varje dag säger man är den bästa dagen hittils men nästa dag är precis lika bra."
Indien - Gandhi, tempel och slummen
Vaknade svettig i ett varmt och kvavt hotellrum efter att ha sovit ganska dåligt under natten men jag var trots detta glad över att äntligen vara i Indien. Vi klädde på oss, packade våra ryggsäckar med vatten och annat nödvändigt. Sedan gick vi till restaurangen som kom att bli vårt stammis ställe under vår vistelse i Mumbai, kan tyckas vara tråkigt men eftersom jag är lite kräsen och skeptisk mot mat utomlands så kändes detta som ett säkert kort för att få i sig energi. Till frukost denna morgon blev det naanbröd med vitlök på och en flaska vatten. Gott men väldigt konstigt att äta till frukost och inget som jag blev särskillt mätt av.
På dagens schema stod det, guidad sightseeingtur i Mumbai. 10.30 blev vi hämtade av vår buss och träffade vår guide. Killen som skulle guida oss har bott i slummen i hela sitt liv och fortsätter göra detta trots att han håller på att doktorera i kemi på ett av Indiens största universitet. Han väljer att bo kvar i slummen dels på grund av den trista bostadssituationen i Mumbai men framförallt eftersom det är hans hem och eftersom hans familj och vänner bor där. Första stoppet på turen var detta hotell. Hotellet är ett av Indiens dyraste hotell och ligger precis vid kusten och i närheten av Gate of India, som var vårt nästa stopp.
Detta är Gate of India. Gate of India är ett byggnadsmonoment som uppfördes mellan 1915 och 1924 och sägs vara till minne av det brittiska kungaparets besök i staden.
Såhär såg vi ut om dagarna. Foppatofflor och luftiga byxor.
Sedan hoppade vi på bussen igen och efter ett tag bad vår guide oss att hoppa av snabbt för att kunna gå ut och försöka få några bra bilder på Victoria station. Chhatrapati Shivaji Terminus, som tågstationen kallas i Indien, finns med på UNESCO:s lista för världsarv.
Vi åkte vidare med bussen för att fortsätta turen och efter ett tag hoppade vi av vid en gata och gick en bit.
Tillslut kom vi fram till den här platsen. Detta är en typ av "helig" damm som finns till för att man ska kunna tvätta sig där för att rena själen. Väldigt vacker och fridfull plats mitt inne i Mumbai.
En liten flicka badar fötterna medans hennes mamma tvättar kläder en bit bort.
Sedan gick vi vidare längs andra sidan gatan och kom fram till en trädgård.
En bit bort i trädgården fanns denna utsiktsplatsen. Denna bild stämmer inte överrens med vilken bild jag hade av Mumbai innan vi kom dit.
Sedan blev det dags för oss att besöka ett tempel och närmare bestämt ett Krishna tempel. Utanför templet fick vi ta av oss skorna och lägga dessa i varsin påse för att sedan hänga in dem i en typ av garderob, precis som vi gör med våra jackor vid vissa kulturevent här i Sverige.
En av männen som jobbade i templet kom fram till oss och berättade lite om templet.
Sedan var det dags för tempelcermoni. Mannen i den gula dräkten ringde i en klocka, spred rökelse i rummet och offrade något till guden.
Därefter åkte vi till det hus som sägs ha varit Mahatma Gandhis. Där fanns nu ett musem där de samlat ihop alla hans böcker och tidskrifter samt lite annat smått och gott.
Bland annat brevet i det högra hörnet som skrevs till Adolf Hitler.
En indisk mamma tillsammans med sin dotter. Vi fick oss en trevlig liten pratstund på väldigt knackig engelska.
Här står vi i mitten av gatan i ett försök att ta oss över på andra sidan. Detta kan ibland kännas som en nära döden upplevelse då Indien nästan helt saknar övergånsställen. (åtminstone i de delar vi besökte)
Vi lyckades ta oss över till andra sidan och efter ca 100 meter kom vi fram till ett av världens största tvätterier. Man förstår inte riktigt att det på denna bild finns flera olika företag. Häftigt att se dessa människor sköta tvätten på detta enkla sätt fortfarande.
Här är tre små flickor som följde efter oss en bit. De ville att vi skulle ge dem pengar eller mat men när de märkte att vi inte gav dem något, ställde de upp på några bilder och försökte prata med oss. De skrattade och var glada trots deras tråkiga livssituation.
Under resan valde jag att inte ge pengar till någon som tiggde eftersom jag inte ville att pengarna ska komma i fel händer. Dock gav jag godis till en ung mamma och hennes två barn samt lämnade kvar foppatofflor, lakan, tvål och handdukar som Narinder skulle se till kom till slummen och till folk som är i behov av dessa saker.
Efter tvätteriet var det dags att besöka slummen. Ett besök som jag längtat efter under hela min gymnasietid.
Vår guide började berätta om slummen och sa ganska snabbt att vi inte fick ta några bilder inne i slummen, om inte han sa att det var okej, detta eftersom det är människors hem och det är en privat sak.
Första delen av slummen som vi fick besöka var "arbetsdistriktet". Här fanns en rad olika företag som arbetar med att ta tillvara på olika material, exempelvis papp, plast, metall, tyg och läder, för att sedan rengöra och göra om detta till användbart material, detta material köps sedan upp av stora företag och säljs över hela Indien.
Därefter fick vi besöka den andra delen av slummen, vilket är den delen där människorna bor. Trånga små gångar med barn och råttor om vartannat, mörkt och lerigt och ibland en nästan outhärdlig lukt. Ca 48 % av befolkningen i slummen bor på 1 kvm och anledningen till att många bor där är på grund av att det inte finns några lediga lägenheter att flytta till. Väldigt många av barnen i slummen går i någon av de 12 skolorna som finns där. Vår guide berättade väldigt mycket och väldigt bra och jag är så glad att jag fick göra denna slumvandringen, eftersom det var en av anledningarna till varför jag ville åka till Indien.
Här är ett av företagen, de borderar mönster på tyger som sedan säljs vidare till hela Indien.
Här är en av de större gatorna precis utanför slummen.
Vi köpte sedan varsin kall dricka och njöt utav ac:n i bussen påvägen tillbaka till hotellet. Så fort vi kom fram gick vi till vår restaurang och beställde in en tidig kvällsmat. Här är Ellen och jag.
Det blev vegetariska nudlar, en pepis och en flaska kallt vatten. Smakade bra.
Sedan bestämde vi oss för att gå hela gänget samlat och upptäcka området kring huvudgatan.
Vi köpte bland annat bananer men också kex, nötter och vatten till frukost och färdkost till dagen därpå, som skulle bli en lång resedag.
Veckan innan vi kom firade indierna en av deras största högtider, Diwali.
Så härlig stämmning längs denna gatan. Indisk musik, färsk frukt, rökelse och glada människor.
Kvällen avslutade vi på McDonalds med pommes för min del och kaffe för vissa andra. Här har vi Felicia och Sanna. Sedan gick vi tillbaka till vårt hotell, packade våra stora ryggsäckar och gick och lade oss i tid. Nästa dag skulle vi nämligen bege oss till flygplatsen klockan 08.00 för att ta flyget till östsidan och Vishakapatnam.
Indien - mot Mumbai
Nu har det blivit dags för kanske det svåraste med min resa till Indien. Jag ska nämligen försöka sätta ord på allt det oförklarliga som jag fått se, känna, höra, smaka och lukta. Det kommer inte bli lätt men med närmare 200 väl utvalda bilder ska jag försöka återberätta min resa så gott det går, för er skull men framförallt för min egen. Så nu ger vi det ett försök och börjar med de två första dagarna som innebar att vi skulle ta oss från den ena sidan jorden till den andra sidan jorden på lite mindre än 24 timmar.
Den 26 oktober 2014, kl.10.30 stod vi här, på Hässleholms station, spända, glada, nervösa och redo för vårt livs resa. Vi kramade och pussade våra familjer hejdå och klev på tåget mot Köpenhamns flygplats med tung packning och med massa tankar snurrandes i huvudet.
När vi ätit vår medtagna lunch och checkat in våra väskor satte vi oss ner på golvet för att spela kort och fördriva lite tid.
Vid 15.10 lyfte planet mot London och jag hade bra utsikt över både Danmark och London.
Här sitter vi. Alva, Sanna, Felicia, Moa och jag och resterande fem tjejer (Ellen, Monica, Alice, Thyra och Michaela) mittemot. När vi landat i London och gått igenom alla säkerhetskontroller hade vi ca 5 timmars väntan att fördriva så vi övade därför på de svenska sånger vi valt ut att framföra vid våra besök i Indien. Det var allt från Nationalsången och Mamma Mia till Tänd ett ljus och Veronica Maggio. Det var lite kul när folk gick förbi och smålog mot oss och man förstod att de kände igen Mamma Mia när vi sjöng den.
När vi en stund innan 21.05 gick ut i passagen som skulle leda oss till vårt flyg började det pirra ordentligt i magen och en liten tår rann nerför min kind. Men vi gick på flyget och fick bra platser i mittengången. Flygbolaget var Jet Airways och det var relativt fräscht och alla hade varsin liten tv-skärm på stolen framför. Vi tittade på lite film, somnade korta stunder och åt lite av flygplansmaten. Efter lite mer än 9 timmars flygresa landade vi runt klockan 11.30 lokaltid på indisk mark och värmen slog emot oss. Vi fyllde i en del formulär, gick igenom många säkerhetskontroller och allas väskor kom fram ordentligt. Därefter blev vi upphämtade av Narindar och Lalit som är vänner till vår lärare Kalle. De gav oss varsin blomkrans, vatten och visade oss vägen till bussen som stod och väntade på oss. Blev redan vid detta tillfälle överväldigad av deras vänlighet.
Bussresan till vårt hotell tog ca 1 och en halv timme och jag såg på kontrasterna mellan slum och höghus med hopplöshet och sorg. När vi sedan stannade och gick ut med våra tunga väskor och ställde oss framför denna byggnaden tittade jag och Felicia på varandra och utbytte blickar som sa att det här kunde ju inte vara vårt hotell iallafall. 
Men där hade vi fel. Det var på detta hotell som vi skulle spendera våra nätter i Mumbai på. Och det visade sig faktiskt vara mycket bra på insidan, så vi kunde pusta ut.
Eftersom vi endast hade ätit ytterst lite mat på flyget och timmarna sprungit iväg sedan dess så var det första vi gjorde att gå ut och äta. Kalle och Kaj (våra lärare) tog med sig oss till deras bästa frukostställe. Där beställde de in samma mat till alla och det var bara att hugga in. Här har vi Ellen och Alice.
Maten bestod av olika röror som var olika starka, till det fick vi ris, chapati och ett lite hårdare bröd. Allt smakade väldigt bra men var väldigt starkt. Jag åt utav riset och doppade det tillsammans med brödet i någon av rörorna. Verkligen en smakupplevelse men inget jag skulle kunnat tänka mig att äta varje dag.
Vi lokaliserad oss längs huvudgatan samt tvärgatorna till vårt hotell och gick sedan en stund vid alla de marknadsstånd som fanns längs huvudgatan. Många blickar och många ord. De första dagarna var vi tvungna att gå hela gruppen samlad pågrund av att lokalbefolkningen lätt såg att man var ny och därför kunde vara lite extra framfusiga. Vi fick också uppleva de första tiggarna, som mestadels var små små barn. Detta var väldigt jobbigt att se men också väldigt svårt att veta hur man skulle hantera dem.
Sedan gick vi hem till vårt hotell och vårt hotellrum. Här bodde jag, Felicia, Moa och Michaela. Och när denna bild är tagen har vi besök av Alva och Thyra och pratar om allt som hänt de första två dagarna.
Såhär fint fixade jag och Felicia det inför vår första natt i Mumbai och var redo ifall vi skulle råka ut för några mygg. Men det gjorde vi som tur var inte men vi svettades en aning i den 30 gradiga natten trots en kylande ac på andra sidan rummet. Sängarna var inte dem skönaste att sova i, men första natten gick ändå mycket bättre än vad jag hade trott och vi var glada över att äntligen vara framme i Indien.
Nu åker vi
Söndagen den 26 oktober 2014 är här.
10.44 sätter jag mig på tåget som tar mig till Köpenhamns flygplats och 15.10 går flyget som tar oss till London. Där väntar vi i några timmar och sen går flyget 21.05 till Mumbai.
Jag är skiträdd men också jäkligt taggad.
Vi ses efter den 11 november för nu åker jag till Indien.
// Isabelle
Snart flyger vi
Dagarna springer iväg och samtidigt som jag kämpar med allt från filosofi prov till analyser av retoriska tal och frågeställningar kring gymnasiearbetet så kämpar jag också med alla förberedelser inför Indien. Nya resekameran har anlänt, de insamlade pengarna är växlade till dollar och väskan är fylld till hälften. Men kläder ska också tvättas, färdkost ska köpas och väskan ska packas klart. Det är mycket som ska fixas innan söndag och tiden är knapp. Nervositeten finns där hela tiden och huvudet värker utav alla tankar som snurrar där inne, men samtidigt börjar jag känna mig lugnare och mer förbered inför resan (hur nu detta går ihop..).
Fem dagar kvar sen flyger vi.
Om det stora äventyret
Dagarna bara flyger förbi och nu är det endast 18 dagar kvar. 18 dagar kvar tills jag ger mig iväg på det stora ävetyret som jag så länge längtat efter. 18 dagar kvar tills jag sitter på flyget som tar mig till andra sidan jorden. 18 dagar kvar tills jag är påväg till Indien.
I nästan tre års tid har jag väntat och kämpat för att få åka iväg på denna i resa. Och jag är så glad att jag att det blev just Indien som jag ska få åka till. Ända sedan jag såg filmen Slumdog Millionaire för några år sedan så har mitt intresse för Indien vuxit och också viljan att hjälpa kvinnor och barn som har det sämre ställt runt om i världen. Och nu går min dröm äntligen i uppfyllelse. Jag ska få åka till Indien och som om det inte var tillräckligt så ska jag också få hjälpa kvinnor och barn.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var nervös. Den enda tanken som snurrar i min skalle om dagarna är: HUR SKA JAG KLARA DET? Jag ska åka till ett helt nytt och främmande land. Bara det i sig är ju skrämmande. Ett helt nytt land med massvis av nya intryck, nya människor, ny mat, inga riktiga toaletter, inga riktiga sängar och ingen riktig dusch på nästan två och en halv vecka. Allt detta på andra sidan jorden, så långt ifrån min trygghetszon som det bara går, mitt ute på den indiska landsbygden och i mångmiljoner staden Mumbai. Hur ska jag klara detta?
Men jag har bestämt mig. Jag ska klara det. För en sån här chans får man inte varje dag och allt är alldedes för bra för att bara strunta i det. Och dessutom så åker jag ju inte själv. Totalt är vi 11 stycken från klassen som ska åka iväg på detta äventyr och med oss åker även två lärare, en rektor och där nere kommer vi träffa en guide som följer med oss på hela resan. Allt detta gör ju att det känns lite lättare att åka.
Nere i Indien ska vi hjälpa olika skolor och kvinnokooperativ med sånt som de kan tänkas behöva och vi har alla samlat ihop pengar för att kunna köpa saker till dem där nere. Vi kommer under vår resa hjälpa till kortsiktigt med mycket saker men vi ska också se vad som kan göras där på långsikt och ta med oss den informationen hem till kommande treor som ska åka dit om ett år. Och på så sätt kommer dessa byarna att utvecklas i framtiden och det känns himla fint att få vara en del av det.
Jag kommer även under min tid i Indien att göra intervjuer med gifta och ogifta kvinnor både på landsbygden och i städerna för att ta reda på hur den indiska äktenskapstraditionen ser ut och hur dessa kvinnor ser på dess funktion i samhället. Detta kommer jag sedan att bygga mitt gymnasiearbete på och det ska bli otroligt spännande att höra hur dem ser på saker och ting.
Visumet finns i mitt pass, ryggsäcken är framtagen, ett reseapotek för nästan en tusenlapp är inhandlat och snart är det dags att börja packa. Allt börjar sakta men säkert falla på plats inför resan. Och den 26 oktober, om 18 dagar, lyfter flyget från Köpenhamns flygplats och tar oss till London för att mellananda och därifrån flyger vi sedan till Mumbai.
Jag kommer hem den 11 november och när jag njutit av min egen säng, mammas mat och en varm dusch i några dagar så ska ni få ta del av mitt äventyr.
